Egentligen tror jag inte på bestraffning som uppfostringsmetod. Jag tror på naturliga konsekvenser, som t ex att den som inte beter sig inte får vara med. Eller att man får dricka vatten ifall man hällde ut juicen med flit.
Vår lillebror är ibland nästan utom kontroll. Som dagispersonalen säger: Man kan inte släppa honom en mm, för då händer det något. Rätt ofta göra han saker som att jaga sina syskon och slå och bita dem. Vi tror att det delvis beror på syskonavundsjuka och att han behöver kärlek. Men likväl måste man ta undan honom och markera för honom att han gör fel. Visst ska man ignorera dåligt beteende, men det går ju inte till 100% när han slåss.
Jag har kommit på ett rätt effektivt sätt. Han blir min lilla pussdocka, dvs jag tar undan honom, håller fast honom och pussar på honom så mycket jag orkar och kan när han kämpar emot. Det gäller att hålla balansen mellan att han får känna av att han blir borttagen och fasthållen, och att inte kränka honom fysiskt med för mycket pussar. Det går rätt bra. Det är faktiskt bara att titta och lyssna på honom. Men han tycker det är mysigt också när han väl är där, det syns. Jag tycker att det är ett rätt effektivt sätt att samtidigt fulltanka honom på närhet. Men när man hotar honom, funkar det avskräckande på honom. Då minns han inte det mysiga. "Nej, inte pussdocka!", brukar han skrika.
När det hela är slut, får han gå iväg och göra något annat och lova att vara snäll. Ibland håller det en längre stund. Ibland håller det bara 5 minuter. Då får man anta en annan strategi (t ex distraktion, att ta honom direkt till någon annan aktivitet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar