Ikväll ville M absolut att maken skulle natta honom. Han viskade något i makens öra. "Har ni hemlisar?" frågade jag och tittade på M. Jag visste i och för sig vad han frågade... (Får jag spela "arga fåglar" i sängen?"). "Det är okej, för jag och pappa har också hemlisar. Och du och jag." fortsatte jag till M. Då såg han ledsen ut och sa: "Var det väldigt nyss du och jag hade en hemlis?" "Ja, det var igår. Vi berättar aldrig för pappa, vem det var som kissade så där mycket kiss i pottan." sa jag. Maken var totalt ovetandes om detta, eftersom jag tömde pottan väldigt fort.
Ja, vi har en potta på trädäcket i trädgården. Okej, det är lite "white trash" över det, det kan jag erkänna, men det minskar antalet "bommar" hos barnen. Pottan är nära. Och ingen springer med blöta fötter och med kalsongerna vid anklarna, över det hala parkettgolvet inomhus. Dessutom så ser lillasyster tydligt vad lillebror gör. (Vi håller på att potträna henne.) Ja, just det: Lillebror. Tanken är att bara småsyskonen ska gå där. Maken ryter alltid åt M när han säger "Jag är så kissnödig, att jag inte orkar/hinner gå in" och sätter sig och kissar. Jag är väl inte riktigt så sträng med detta, men håller i princip med maken. Sexåringar ska kissa inomhus på toaletten, inte utomhus i pottor, eller i trädgården.... Och autism får inte vara en dålig ursäkt, som gör att man inte ställer tillräckliga krav på sitt barn.
I vilket fall som helst, så flinade M förnöjt åt vår hemlis. Maken spelade med och hotade med att kittla honom, ifall han inte fick veta vem det var som kissat i pottan. Det var så härligt att se M så där glad åt vår hemlis. Så härligt att han bara var ett vanligt barn, i detta fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar