Vindruvor - orsak och verkan

M: "Neeej, varför har du delat mina vindruvor?"
Jag: "För att det är kärnor i dem."
M: "Neeeej, då äter jag hellre kärnor."
Jag: "Okej!"
Han får några hela, och stoppar en i munnen.
M: "Vad var det som knastrade?"

Orsak och verkan......

 (Sen efter några minuter: Kan du dela mina också?")

En bebis?

Lillasyster hade stoppat in dockbebisens napp i sin mun.

"En bebis!" utbrast jag.

Då tog hon ur nappen, och tittade på mig med förväntansfull min, liksom menande: "Titta mamma, det är jag!"

"Å, det är A (=hennes namn)!" utbrast jag förvånat.

Synd att jag inte fick det nöjda flinet som följde, på kort....

En syndabock

Igår förklarade lillebror varför han slår lillasyster: "För att hon ska bli snäll."

Han är minst sagt irriterad på henne. Hon är så klart bara liten. Fast rätt ettrig och envis. Och små barn gör, som andra små barn, dvs hon slår tillbaka.

Idag är lillebror hemma och sjuk. Öroninflammation och äter mest glass. Han plockade upp en pärlplatta och efter ett tag hittade han kladd på den, som var misstänkt likt chokladsås.

"Vem har gjort det?" frågade han mig och tittade på mig med stora ögon. Jag sa att det kunde vara vem som helst i familjen och rabblade upp våra namn.

"Vem tror du att det är?" frågade jag honom. Då svarade han med lillasysters namn. Jag pekade på hans hand, där det fanns en likadan fläck och frågade vem som hade gjort den. Han svarade med sitt namn. Då undrade jag om det inte kunde vara han som kladdat på pärlplattan, i alla fall.

"Neje!" sa han tvärsäkert och upprepade lillasysters namn.

(Och sen blev det en diskussion om hur man egentligen lär lillasyster något.)

Lillasyster testar nåt nytt

Man kan bajsa i köket, om man vill.... Varför inte testa? Bara att flytta dit pottan....
Jag: "Vad gör du? Ska man bajsa i köket?"
Lillasyster: "Mmm!" *Nickar och krystar*
Jag: "Var ska man bajsa?"
Lillasyster: "I pottan" *Pekar ner på pottan* 

Can't argue with that.....

Och jag var imponerad av att maken med sitt överkänsliga luktsinne, fick ner sin gröt efter det.

"Jag vill inte att du ska bli platt"

Igår när jag hämtade på dagis envisades lillasyster med att gå bredvid vagnen. Och hon skulle bära sin katt och sina vantar i famnen. Vantarna skulle absolut inte ligga i vagnen, där jag ville ha dem.

Det är inte så praktiskt när lillasysters infall att gå hem själv, infaller samtidigt som lillebrors infall att springa i förväg.  För jag kan ju inte vara på två ställen samtidigt. Och vi passerar två bilvägar. Det är småvägar, men ändå. Lillebror springer över dem sitt fortaste utan att titta, ifall jag inte hinner ifatt honom. Det för att bilarna inte ska hinna köra över honom, tänker han.

Den här gången, så tryckte jag ner lillasyster i vagnen och sprang efter honom. Så vi fick ta snacket om hur farliga bilar är, igen. Suck! Då gick det helt plötsligt upp för honom att jag och lillasyster också kan bli platta. "Jag vill inte att ni ska bli platta. Då får jag slänga dig i soptunnan då." Han blev jätteupprörd, storgrät och lyssnade inte på mina argument (mitt huvud sitter högt upp, så jag ser bra, bilarna ser mig osv), utan fastnade i det faktum att mamma kan bli platt, och där finns en väg.

Han var helt upprörd ändå tills vi kom till Ms skola. Där glömde han bort det. Och när vi skulle gå hem, då skulle han återigen springa ifrån mig. Som väl var, höll M ett stadigt tag i honom, tills jag hann i fatt dem. Duktiga M!

Till min fasa så upptäckte jag att vi hade tappat lillasysters ena vante. Bara att traska upp förbi bilvägarna igen, och leta hela vägen tillbaka till dagis. Och traumat återupprepade sig: "Mamma, jag vill inte att ni ska bli platta. Uääääh!"

Var vi hade tappat vanten? Jo, så klart när jag lyfte upp henne i vagnen och sprang, precis utanför dagis. (Det är inte så långt som det låter, bara ca 300 meter, men med ledsna barn som tar myrsteg känns det långt.)

En hundskit i en servett

Maken till barnen: "Vad vill ni ha till kvällsmat?"

Inget svar.

Maken: "Vem vill ha en korv med bröd?"

Inget svar.

Maken: "Vem vill ha pappas hemmagjorda yoggi?"

Inget svar.

Jag: "Vem vill ha russinmüsli?"

Inget svar.

Maken, nu rätt trött på att inte få något svar: "Vem vill ha en hundskit i en servett?"

Då vaknar helt plötsligt lillasyster till, och sträcker upp handen samtidigt som hon utbrister: "Ja!"

Maken, något förvånad: "Vill du han en hundskit i en servett?"

Lillasyster, skuttar fram, strålar med hela ansiktet, nickar och säger: "Ja!"

Maken: "Säkert? Vill du ha en hundskit i en servett?"

Lillasyster insisterar och är fortfarande lika glad, så maken fortsätter: "Att äta till kvällsmat?"

Då förändras hennes ansiktsuttryck. Den glada minen byts mot en sur, ungefär som att hon tänkte: "Va, ska jag ÄTA den? Får jag inte leka med den?" Eller så visste hon bara inte vad ordet "skit" betyder. Jag brukar säga hundbajs, när vi är ute och går.