Igår när jag hämtade på dagis envisades lillasyster med att gå bredvid vagnen. Och hon skulle bära sin katt och sina vantar i famnen. Vantarna skulle absolut inte ligga i vagnen, där jag ville ha dem.
Det är inte så praktiskt när lillasysters infall att gå hem själv, infaller samtidigt som lillebrors infall att springa i förväg. För jag kan ju inte vara på två ställen samtidigt. Och vi passerar två bilvägar. Det är småvägar, men ändå. Lillebror springer över dem sitt fortaste utan att titta, ifall jag inte hinner ifatt honom. Det för att bilarna inte ska hinna köra över honom, tänker han.
Den här gången, så tryckte jag ner lillasyster i vagnen och sprang efter honom. Så vi fick ta snacket om hur farliga bilar är, igen. Suck! Då gick det helt plötsligt upp för honom att jag och lillasyster också kan bli platta. "Jag vill inte att ni ska bli platta. Då får jag slänga dig i soptunnan då." Han blev jätteupprörd, storgrät och lyssnade inte på mina argument (mitt huvud sitter högt upp, så jag ser bra, bilarna ser mig osv), utan fastnade i det faktum att mamma kan bli platt, och där finns en väg.
Han var helt upprörd ändå tills vi kom till Ms skola. Där glömde han bort det. Och när vi skulle gå hem, då skulle han återigen springa ifrån mig. Som väl var, höll M ett stadigt tag i honom, tills jag hann i fatt dem. Duktiga M!
Till min fasa så upptäckte jag att vi hade tappat lillasysters ena vante. Bara att traska upp förbi bilvägarna igen, och leta hela vägen tillbaka till dagis. Och traumat återupprepade sig: "Mamma, jag vill inte att ni ska bli platta. Uääääh!"
Var vi hade tappat vanten? Jo, så klart när jag lyfte upp henne i vagnen och sprang, precis utanför dagis. (Det är inte så långt som det låter, bara ca 300 meter, men med ledsna barn som tar myrsteg känns det långt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar