Maken brukar säga att han inte vet någon annan mamma som pussar så mycket på sina barn som jag. Ja, det är väl bara att erkänna, att jag inte heller vet det. Och för mig är det helt obegripligt. Det är den bästa känslan i världen, att vara barnen nära. Att sticka in näsan och lukta på deras hår. Att smeka dem på kinderna. Att hålla om dem. Och därefter pussa på dem så mycket som jag vågar för stunden. Alla dessa sinnesintryck tillsammans blir så starka inom mig, och dröjer sig kvar ett tag efteråt. För mig är det som värsta knarket. Och när jag tänker på att riktigt knark håller människor borta från sina barn, förstår jag hur lite jag vet om att vara riktigt beroende av något. Under några sekunder inser jag att det är verkligt nattsvart för dessa stackars människor.
När någon säger till mig att jag pussar för mycket på mina barn, brukar jag påpeka att barnen alltid säger ifrån. De drar sig tillbaka, ryggar undan eller säger till. Eller gör som lillasyster: Tar tillbaka pussarna med handen. En kväll bad lillebror mig att pussa honom. Han sträckte fram sitt lilla ansikte och jag passade på att smacka en sådär 7-8 pussar på honom i snabb takt. "Nu blev det lite för mycket pussar." konstaterade han torrt och puttade undan mig. Så lillgammalt och så sött!
Ja, så jag tänker fortsätta pussa på dem så mycket jag och de vill. Kanske att jag ska bli lite bättre på att tolka deras signaler förstås.... Svårt. De är ju så söta och växer så fort. Den dagen när jag inte får alls, kommer nog snabbare än jag vill inse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar