Bäver och Rump-Huvud

Vi börjar får ont om barnfilm som barnen inte har tröttnat på. Under ett desperat försök att hitta något nytt, kom en kort sekvens av Beavis and Butt-Head upp. "Vad är det för läskig gubbe?" sa M direkt när han såg Butt-Head tätt följt av: "Jag vill veta vad den (=filmen) heter på svenska!" Hm, vi sa att det bara var två namn på engelska, men han gav sig inte, så nu heter de "Bäver och Rump-Huvud" på svenska. Hm, tur barnen inte gillade det... Och förresten om någon undrar vad låten (=Ms favoritlåt) "Killing me softly" betyder på svenska är det "Killa mig mjukt."

En typisk dagislämning

I veckan hade jag en riktigt jobbig lämning på dagis. Lillasyster klängde sig fast vid mig som en liten apa och kunde inte få nog med pussar. Hon tryckte sitt lilla ansikte mot min mun. Jag trodde jag skulle lyckas pussa henne trött på mig som vanligt, men icke. Jag fick "bända loss" henne och ge henne till en fröken.

Och därefter skulle jag lämna lillebror. Han var allt annat än glad. Jag försökte muntra upp honom med att hitta något för honom att göra: "Ja vill inte ha nått såjigt (=skojigt). Jag vill va med maaaammmma!" sa han med sin ledsnaste röst. Men jag gick därifrån och litade på att hans fröken skulle gaska upp honom. Inte var det kul inte, men personalen ringer ju om barnet inte mår bra. Och så kan man ju inte lyssna på sånt, för då börjar de göra så varje morgon när man lämnar.

Vad hände då när jag hämtade? Jo, jag möttes av ett surt "NEJ!". Lillasyster hade precis kommit ut till sandlådan, efter att med stor möda tagit på sig regnbyxor och stövlar själv. Inte konstigt hon blev sur... Jag lämnade henne och gick till lillebrors avdelning istället. Där berättade en fröken att lillebror hade varit glad och lekt en minut efter att jag gått. Känns igen av alla andra föräldrar till dagisbarn, antar jag?

"Mamma dä!"

Lillasyster har som bekant varit sen med talet. Fastän hon är 2 år, och förstår det mesta vi säger, är det bara några få ord som kommer ur hennes mun. Men i förra veckan sa hon sin första två-ords-mening. Hon har ju länge "sagt" fler-ordsmeningar med händer, läten och gester, men nu var det två riktiga ord som kombinerades. Hon pekade irriterat en bit bort ifrån sig när hon skulle klättra upp i lektornet och sa "Mamma dä", dvs hon menade "Mamma gå bort! Jag kan själv.". Och det uttrycket har hon därefter använt en del. Jag borde förmodligen irritera henne lite oftare, så hon kommer igång med talet....

Vem bestämmer?

I veckan frågade jag lillasyster vem som bestämmer. Då räckte hon självsäkert och glatt upp handen. Jag förklarade att det är det inte, utan att det är jag, mamma, som bestämmer. Då skakade hon missnöjt på huvudet, sa "Nej" och tog sig själv för bröstet. Det hela såg väldigt sött ut, så jag kunde inte låta bli att fråga henne några gånger till, så vi hade ungefär samma konversation några gånger till.

Lite senare skulle jag visa maken det hela. "Vem är det som bestämmer?" frågade jag lillasyster. "Mamma!" blev svaret. "Du har drillat henne bra." sa maken.

Ja gungaj baa!

En gång för länge sen, när lillebror var lite över 2 år, var vi på lekplatsen. Där hittade vi en liten gung-motorcykel. Lillebror hade aldrig suttit på något liknande innan, så han hoppade upp på den direkt. "Vart kör motorcykeln?" frågade jag med inlevelse. "Ja gungaj baa!" sa han likgiltigt och fortsatte gungandet utan att titta på mig. Så korkat av mig. Att jag inte såg det...

Kalle och Musse

Igår berättade en dagisfröken att lillebror hade valt en t-shirt med Kalle Anka och ett par kalsonger med ett litet märke med Musse Pigg, när han fick välja nya torra kläder ifrån facket. "Har du Kalle och Musse hemma?" frågade hon. "Nej, i datorn!" svarade han.

Puh vilken tur, att vi förutom dessa tre barn, inte har Kalle Anka och Musse Pigg boendes i det här huset. Det hade nog varit rätt jobbigt...

Vusken-sån eller barn-sån?

Alla föremål i världen kan indelas i två grupper, på ett mycket enkelt sätt: "Är det en vusken-sån eller en barn-sån?" som lillebror brukar fråga med stora ögon i förhoppningen om att det är en "barn-sån". Svarar man: "En vuxen-sån" blir svarat nästan alltid ett gnälligt: "Handla en barn-sån!". För, för varje sak som är "vusken-sån" finns det en motsvarighet i barnvärlden, tror han. Eller det finns kanske barn-stavmixrar? Barn-tvättmedel? Jag är inte riktigt uppdaterad, men det finns ju såååå många olika barnleksaker att man storknar...

Det är inte fiml!

Idag hade maken fixat ett fäste på sin hjälm, till vår nya vattentäta kamera, så han kan filma när han vindsurfar. Han fick också möjlighet att sticka ut en sväng och testa anordningen på vattnet. Glad i hågen laddade han in filmen i min dator, och ropade på killarna: "Vill ni se film?" Killarna kom springandes och maken tryckte igång den. "Det är inte fiml!" konstaterade lillebror besviket och sprang därifrån. (Fiml = TECKNAD film, han kan inte säga "film")

Jag hade fel och agerade fel

Ibland är det värre än vanligt att ha fel. T ex när man precis satt sig i lugn och ro vid datorn för en "mikro-paus" och maken säger: "Jag vet inte om jag satte på lillasyster en blöja. Kan du kolla?" Jag svarade något surt i stil med att det känns som att han gör så med flit varje gång jag satt mig ner, och att det nog kunde vänta en minut. Det kunde det inte...

När jag satt vid datorn, kom hon fram till mig och höll "något" i handen som hon stolt visade upp. Hon tycker om chokladbollar och brukar vilja gå runt med dem (suck) och det såg likadant ut, förutom att det inte var någon chokladboll....

Jag bar blixtsnabbt in henne på toaletten, slängde ner "skatten", spolade, tvättade hennes hand, torkade henne och golvet, i en väldig fart. Det gick nog alldeles för fort för henne, för hon blev skrikarg på mig. Hon stod inne vid toaletten och gallskrek och sträckte ner sin hand mot toaletten, för att uttrycka sitt missnöje med det jag precis gjort.

Från hennes perspektiv: Hon lyckas med att bajsa, vilket hon brukar få beröm för. Eftersom det hamnade på parketten plockar hon upp det SJÄLV, går och visar mig stolt med vad hon totalt lyckats med. Sen tar jag över och totalt kränker henne, både fysiskt och mentalt. Puh, det är inte lätt att vara mamma!

Jag har fong!

Ni som har söner, vet vad jag menar med att man måste förklara för små pojkar att det inte är lämpligt att försöka kissa i ett visst tillstånd. Det blir liksom en oönskad fontän.

Lillebror är inte dum han. Han ser till att utnyttja även det till sin fördel. Varje gång vi säger till honom att det nog är dags att han går och kissar, och han själv inte vill det, säger han surt: "Nej, jag har fong." Och om man är en liten nakenfis i sommarvärmen, och mamma och pappa tycker att de med en enkel visuell inspektion överbevisat en, så gäller det bara att plocka fram sin envishet och upprepa frasen flertalet gånger, med tillräcklig övertygelse på rösten. (Då ger de upp och tänker att man kanske inte var så kissnödig i alla fall.)