I veckan hade jag en riktigt jobbig lämning på dagis. Lillasyster klängde sig fast vid mig som en liten apa och kunde inte få nog med pussar. Hon tryckte sitt lilla ansikte mot min mun. Jag trodde jag skulle lyckas pussa henne trött på mig som vanligt, men icke. Jag fick "bända loss" henne och ge henne till en fröken.
Och därefter skulle jag lämna lillebror. Han var allt annat än glad. Jag försökte muntra upp honom med att hitta något för honom att göra: "Ja vill inte ha nått såjigt (=skojigt). Jag vill va med maaaammmma!" sa han med sin ledsnaste röst. Men jag gick därifrån och litade på att hans fröken skulle gaska upp honom. Inte var det kul inte, men personalen ringer ju om barnet inte mår bra. Och så kan man ju inte lyssna på sånt, för då börjar de göra så varje morgon när man lämnar.
Vad hände då när jag hämtade? Jo, jag möttes av ett surt "NEJ!". Lillasyster hade precis kommit ut till sandlådan, efter att med stor möda tagit på sig regnbyxor och stövlar själv. Inte konstigt hon blev sur... Jag lämnade henne och gick till lillebrors avdelning istället. Där berättade en fröken att lillebror hade varit glad och lekt en minut efter att jag gått. Känns igen av alla andra föräldrar till dagisbarn, antar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar