fredag 29 juli 2011

Torka min snopp!

Lillebror har haft problem med att det gör ont att kissa. Det beror på att han haft så bråttom ifrån toaletten, att man varken hunnit eller fått torka honom. Den där lilla droppen som varit kvar har gjort en spricka på honom.

Jag förklarade sambandet för honom på flera olika sätt och han förstod till slut, så numera är han mycket noga med att jag ska torka honom. Han ropar irriterat på mig varje gång han är klar och vill han hjälp med det. T o m när han badar i barnpoolen, och går ur den för att kissa på utomhuspottan är han mycket noga med det. "Torka min snopp!" skriker han. Jag torkar och sen hoppar han i poolen igen...

Det gillar jag äckligt

Lillebror är en riktig gottegris. Han brukar bedöma mat. Här är några av hans bästa citat:

”Gottis passar i min mun.”

”Godis gillar barnen gott.”


Och när han blir missnöjd säger han:

”Det gillar jag ÄCKLIGT.”

Naturligtvis menar han ”Jag tycker det är äckligt.” Vi brukar inte rätta honom men återge hans mening på ett korrekt sätt. Det har inte hjälpt. Han säger ändå så där. Jag tycker det är helt okej, för det är rätt sött. Tids nog pratar han rent och korrekt.

torsdag 28 juli 2011

Pussdockan

Egentligen tror jag inte på bestraffning som uppfostringsmetod. Jag tror på naturliga konsekvenser, som t ex att den som inte beter sig inte får vara med. Eller att man får dricka vatten ifall man hällde ut juicen med flit.

Vår lillebror är ibland nästan utom kontroll. Som dagispersonalen säger: Man kan inte släppa honom en mm, för då händer det något. Rätt ofta göra han saker som att jaga sina syskon och slå och bita dem. Vi tror att det delvis beror på syskonavundsjuka och att han behöver kärlek. Men likväl måste man ta undan honom och markera för honom att han gör fel. Visst ska man ignorera dåligt beteende, men det går ju inte till 100% när han slåss.

Jag har kommit på ett rätt effektivt sätt. Han blir min lilla pussdocka, dvs jag tar undan honom, håller fast honom och pussar på honom så mycket jag orkar och kan när han kämpar emot. Det gäller att hålla balansen mellan att han får känna av att han blir borttagen och fasthållen, och att inte kränka honom fysiskt med för mycket pussar. Det går rätt bra. Det är faktiskt bara att titta och lyssna på honom. Men han tycker det är mysigt också när han väl är där, det syns. Jag tycker att det är ett rätt effektivt sätt att samtidigt fulltanka honom på närhet. Men när man hotar honom, funkar det avskräckande på honom. Då minns han inte det mysiga. "Nej, inte pussdocka!", brukar han skrika. 

När det hela är slut, får han gå iväg och göra något annat och lova att vara snäll. Ibland håller det en längre stund. Ibland håller det bara 5 minuter. Då får man anta en annan strategi (t ex distraktion, att ta honom direkt till någon annan aktivitet).

onsdag 27 juli 2011

Skrållan-boxning

Lillasyster fick en Skrållandocka i födelsedagspresent. Ni vet en sån docka som pratar om man trycker på den. Jag hade en sån när jag var liten och den hade en knapp på ryggen. Lillasysters docka har sin knapp långt in i magen, under det mjuka på magen. Det gör att man måste trycka på rätt ställe för att hon ska prata, vilket kan vara lite svårt när man är 2 år. Då är det träffsäkrare är att boxa henne i magen. Det funkar nästan 100%, så det är så lillasyster gör. Maken förutspår att hon kommer bli en utmärkt livräddare (eftersom man vid hjärtmassage faktiskt måste trycka rätt hårt).  Det är rätt bisarrt att se och lyssna på:

Box
”Berätta en saga för mig”
Box
”Jag vill inte gå och lägga mig!”
Box
”Jag tycker om dig”
Box
”Jag har ont i magen”
Box
”Ehehehehe” (=skratt)
Box
”Jag tycker du är snäll.”
Box
osv....


Tack, tack!

Ordet tack eller "Tack, tack!" har många betydelser. Har ni tänkt på det?

1. Tack, det var snällt!
2. Den där får du absolut inte ha. Den tar jag!
3. Nu räcker det! Sluta! Stopp!
4. Tack så jävla mycket...

Finns det fler? Det går att använda tack till att förklä något negativt i så otroligt många situationer, eftersom grundbetydelsen (nr 1) är så positiv. Lite falskt kan man tycka, men väldigt effektivt som nr 2 och 3. Det gör skillnaden mellan ett medgörligt och glatt barn och ett kränkt.

tisdag 26 juli 2011

Pott-tömningsrace

Lillasyster har en egen procedur varje gång hon gör nr 2 på pottan. Vi vet inte riktigt varför. Kanske är hon pedant, eller så tror hon bara att det är så det ska vara, för att jag emellanåt gjort rent pottan innan hon varit klar, för att undvika att de små händerna med flit kladdar i det. I alla fall: Hon ska tömma och göra rent pottan för varje liten sak som hamnar i den. Det är lite tröttsamt ibland, när man måste vänta på fem rengörningar innan hon är klar. Och lägg till "kan själv"-dimensionen, så fattar ni att det är lite irriterande, för den som är med henne... Men bra att hon gör det på pottan istället för i blöjan.

Även lillebror är sån där. Han väntar förstås tills han är helt klar, oftast... Eftersom vi ställer ut pottan på trädäcket (för att minimera antalet olyckor utomhus), händer det att ungarna springer igenom huset med fylld pottinsats.  Om man inte är där när de är klara, måste man själv anta optimal fart när man springer efter. Tillräckligt fort för att hinna ikapp och ta insatsen innan de råkar tappa ut något, men inte så fort att man stressar dem och de häller ut innehållet p g a det.

Och rätt ofta bestämmer de själva att pottan ska stå på något nytt ställe, bara för att de vill testa att göra sina behov där. Man argumenterar inte gärna, med en nödig och inte 100% torr unge... Igår hade vi en sån incident. Lillasyster hade bestämt att pottan skulle stå på gästtoaletten. Där ville hon göra sina behov. När hon lagt något i pottan, sprang hon för allt hon var värd till stora badrummet för att tömma. Jag fick absolut inte torka henne innan (men det gjorde jag). Som tur var upprepades det bara en gång... Puh!

Nytt frisyrhuvud och nya frisyrer

I förra veckan fyllde lillasyster 2 år. Hon fick bl a ett frisyrhuvud, som M tyckte var jätteroligt att leka med. Men han var lite sur på mig för att jag köpt ett blondinhuvud och inte ett brunetthuvud. Han föredrar ju brunetter... ;o) Jag lovade givetvis att köpa honom ett brunetthuvud.


Det är inte bara M som gillar att göra frisyrer. Även barnens far gör det. Han tog hårsnoddarna till frisyrhuvudet och satte upp tofsar på killarna, rätt mycket mot deras vilja. (Båda mina söner har halvlångt hår. Lillasysters hår har inte växt ut tillräckligt mycket ännu, för att ha mer än en väldigt liten tofs. Hon tycker i och för sig om det.) Det var en rätt lustig tillställning. Killarna skrek, medan maken gjorde allt för att övertala dem att behålla tofsarna: "Tuffa killar har tofs!". Killarna ville slita ur tofsarna innan de ens hann titta i spegeln. "Det blir foooolt!" sa lillebror på sitt orena sätt, skitsur. Maken tittade på mig och fnissade förnöjt, och jag log tillbaka för så söta de var i sina tofsar!

Lite senare när maken gick förbi mig sa jag förvånat: "Har DU en klämma i håret?" Maken har väldigt kort hår, så det såg rätt lustigt ut. "Jag är tvungen å ha det." svarade han gravallvarligt och gick ut till barnen igen. Jag förstod precis vad han menade och vem som tvingat honom. (Lillasyster! Hoppas hennes envishet tar henne långt, eller att det ger något annat positivt....) Man måste välja sina strider, hahaha!

onsdag 20 juli 2011

Jag får stryk av min tvååring

Idag var jag med lillasyster på toaletten. Vi pottränar henne, men hon vill gärna gå på riktiga toaletten. Det går eftersom vi har en barnring. Jag satt på pallen mitt emot henne, för att hålla koll på att hon inte ramlar ner. Mitt i allt detta blev hon av någon anledning som jag inte begrep, sur på mig, sa "Nä" och slog mig hårt (ja faktiskt trots att hon bara är två år) upprepade gånger i ansiktet. Jag sa ifrån på skarpen "Aj, det där gjorde ont! Sluta!", med en så arg min jag bara kunde frambringa. Vad gör min dotter då? Jo, exakt samma sak, en gång till. Hon blev skitsur på mig för att jag sa till henne, och läxade upp mig igen, och nu med ännu bistrare min... Ska bli spännande att ser hur hon blir i tonåren...

Vad jag gjorde då? Jo, jag lyckades faktiskt hålla masken och ignorera beteendet och gick därifrån. Allt annat hade blivit en eskalering av hennes dåliga beteende. Å jag kände lite att det inte var värt en massa stryk, ens från en tvååring, för att förhindra ett blåmärke eller en bula på henne....

PS. Vill än en gång poängtera att ingen av oss vuxna slåss. Det beteendet har hon lärt sig själv, eller lärt sig av andra barn.

En "bebis" som slåss

Om du hade haft en storebror som var huvudet längre än dig, betydligt starkare, elakare och som slog, puttade och bet dig eller försökte (men någon stoppade honom), dagarna i ända, hade du muckat med honom då? Hade du gått fram och smält till honom, bara för att han gjorde något irriterande som t ex kallade dig bebis. Förmodligen inte. Men du är vuxen och inte lika impulsstyrd som lillasyster. Hon gör det ideligen.

Men jag måste ge henne det, att hon blir bättre och bättre på att slåss. Nu slår hon så hårt att det gör ont t o m på mig. Hon slår mig i uppfostringssyfte, så att jag ska lyda henne. Inte för att det funkar, för jag ignorerar a la modern barnuppfostran. (Ignorera det dåliga beteendet, beröm det bra.)

Idag är i alla fall sista dagen som M kallar henne bebis, så vi får hoppas att även lillebror slutar med det och att en del av irritationen försvinner. Jag vet inte varför men M har fått för sig att syskonen är bebisar till dagen de fyller 2 år. Vi har inte kunnat övertala honom om motsatsen. Det är klart att det är irriterande, vara 2 år, inte kunna säga mer än 10 ord och bli kallad bebis varje dag av sina storebrorsor...

tisdag 19 juli 2011

Vår potta och flygande händer

Vi har en jättesmidig potta. En sån där med insats, en löstagbar skål som gör att man slipper tvätta hela pottan varje gång det hamnar något i den. Man lyfter bara ur skålen, gör rent den och sätter tillbaka. Superbra, så länge man verkligen sätter tilbaka skålen... Eller så länge ingen unge med flit vill testa hur det är att gå på pottan utan den. Jag lämnar inga detaljer här, men låt säga att jag är glad att vi har våtmatta på badrumsgolvet, inte mosaik...

Idag så hade någon lämnat skålen i badrummet (var det jag?). Pottan stod ute på trädäcket. Lillebror fick bråttom och upptäckte inte att den var borta förrän det var för sent. Puh, "bara" nr 1.... Han blev i alla fall jätteledsen. Eftersom det var nattning och han hade trampat runt lite i kisset, sa jag till honom att kisset fick bli ett moln, så fick pappa tvätta trädäcket sen. "Neje, kiss blir inte ett moln. Man får torka upp det!" svarade han surt. Jaha, bara att torka upp det då... Han tänker rent logiskt och i det korta perspektivet. Vattnets kretslopp har inte riktigt sjunkit in än, fastän vi läst lite om det....

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sött, med dessa lillgamla tvärsäkra kommentarer han kommer med nu för tiden. När han skulle sova petade jag till honom lite i huvudet av misstag. Jag bad om ursäkt och sa att jag var trött och att min hand bara råkade flyga dit lite: "Neje, händer flyger inte!" sa han surt och när jag tänkte på det förstod jag honom. Händer sitter ju fast.

lördag 16 juli 2011

"Jag dunknade!"

Lillebror har äntligen fattat poängen med att bada. Han tycker numera om det, om det är någorlunda varmt i vattnet. Å han älskar att plaska och "simma" runt. Vid några tillfällen har det dock gått lite för vilt till och då har han blivit rädd, gått ur poolen och sagt: "Jag dunknade!" "Nejdå, du drunknade ju inte!" svarade jag. "Jo, jag dunknade VISST!" har han surt stått på sig. Försök att argumentera med det, ni.... :)

Lillebrors trapp-trix

Igår gick lillebror och sa "ja ä tött" och "ja vill gå upp och vila mig" halva dagen. Jag tror att det var en kombination av att han faktiskt var lite trött och att han ville komma upp till ovanvåningen och se film alternativt busa runt där uppe. Han fick inte som han ville, eftersom vi ville ha honom på nedanvåningen, där vi kan ha bättre koll på honom.

Till slut fick han en snilleblixt. Han slängde sina två "barn-minnespinnar" (två gamla minnespinnar han får leka med) i trappan och sa att han ville ha dem. Han är väldigt förtjust i dessa minnespinnar och vi brukar prioritera att leta upp dem åt honom. Så han slängde dem i trappan, så att jag var tvungen att öppna grinden och släppa upp honom i trappan.

Och när vi väl var i trappan, tänkte jag: "Äh, vad fasen vill han så gärna och är så företagsam kan jag väl sätta på en film åt honom." Och så blev det. Visst ska man vara konsekvent och sätta gränser, men man måste även uppmuntra barnens list och uppfinningsrikedom....

tisdag 12 juli 2011

Bokstavsbajs

I våras bestämde lillebror helt plötsligt en dag att han hade blivit för stor för blöjor. Det var en otrolig lättnad, eftersom vi hade haft en period med både kalsonger och blöja, vilket inte funkade alls. Det hände många olyckor. Det var för förvirrande att han ibland kunde göra i byxan men ibland inte.

I samma veva var han väldigt intresserad av bokstäver, och hade lärt sig flera stycken. Ibland, när man slår samman två saker, speciellt när det gäller barn, kan man få något rätt bisarrt och detta är ett exempel på det. En dag ropade lillebror stolt ifrån toaletten: "Jag bajsade ett L". Jag gick undrande in för att titta och göra rent pottan, och mycket riktigt var det ett L och en helnöjd unge. Inte nog med att han lyckades gör det i pottan, det blev en bokstav också! Snacka om lycka! Nästa gång han gick på pottan ropade han "Jag bajsade ett C". Oj vad spännande, en annan bokstav. Som väl var slutade det där... 

måndag 11 juli 2011

Kan själv ta på kalsonger och åka rutschkana!

Idag hoppade lillebror ur poolen, och klättrade upp i lektornet för att åka rutschkana. Jag var med när han skulle åka ner, för jag vet att det är lite lurigt när man är naken och kanske blöt. Är man för lite blöt, kan man inte åka och fastnar. Är man för mycket blöt går det alldeles för fort. Lillebror fastnade. Jag sa åt honom att springa in och be pappa hjälpa honom ta på ett par kalsonger. Maken var dock upptagen med matlagningen, men det gjorde inget. Lillebror fixade det själv.

Han kom ut med kalsongerna ut-och-in och bak-och-fram. Det var sådana där briefs, dvs utan förlängning längs benen, så där bak var det alldeles för lite tyg på skinkorna och där fram var det alldeles för mycket tyg och hela "paketet" hängde utanför. En otroligt skön syn m a o. Och lägg till att han var superstolt över att han hade fixat det själv. Naturligtvis fick han mycket beröm av mig. Han klättrade raskt upp för stegen och åkte ner helt utan hjälp och blev ännu stoltare. Kan själv! Vilken tur det var tillräckligt mycket tyg där bak, så han inte fastnade igen...

Fiskoljan smakar inte så gott

Vi har sedan länge gett M flytande fiskolja, eftersom vi hört att det kan förbättra barn med autism. Maken, som inte tycker om fisk, har också börjat dricka det eftersom han äter så lite fisk. De brukar ta den tillsammans. M tycker att den smakar gott, men det gör inte hans far... M tycker att det är jättekul när pappa grimaserar. Precis när maken för muggen till munnen, säger alltid M, för att retas: "Den smakar näbb!" Tänk er, om ni började dricka något riktigt äckligt och började tänka att det var fågelnäbb i. Mmmmm..... Härligt att M har humor!

fredag 8 juli 2011

En hemlis: Vem kissade i utomhuspottan?

Ikväll ville M absolut att maken skulle natta honom. Han viskade något i makens öra. "Har ni hemlisar?" frågade jag och tittade på M. Jag visste i och för sig vad han frågade... (Får jag spela "arga fåglar" i sängen?"). "Det är okej, för jag och pappa har också hemlisar. Och du och jag." fortsatte jag till M. Då såg han ledsen ut och sa: "Var det väldigt nyss du och jag hade en hemlis?" "Ja, det var igår. Vi berättar aldrig för pappa, vem det var som kissade så där mycket kiss i pottan." sa jag. Maken var totalt ovetandes om detta, eftersom jag tömde pottan väldigt fort.

Ja, vi har en potta på trädäcket i trädgården. Okej, det är lite "white trash" över det, det kan jag erkänna, men det minskar antalet "bommar" hos barnen. Pottan är nära. Och ingen springer med blöta fötter och med kalsongerna vid anklarna, över det hala parkettgolvet inomhus. Dessutom så ser lillasyster tydligt vad  lillebror gör. (Vi håller på att potträna henne.) Ja, just det: Lillebror. Tanken är att bara småsyskonen ska gå där. Maken ryter alltid åt M när han säger "Jag är så kissnödig, att jag inte orkar/hinner gå in" och sätter sig och kissar. Jag är väl inte riktigt så sträng med detta, men håller i princip med maken. Sexåringar ska kissa inomhus på toaletten, inte utomhus i pottor, eller i trädgården.... Och autism får inte vara en dålig ursäkt, som gör att man inte ställer tillräckliga krav på sitt barn.

I vilket fall som helst, så flinade M förnöjt åt vår hemlis. Maken spelade med och hotade med att kittla honom, ifall han inte fick veta vem det var som kissat i pottan. Det var så härligt att se M så där glad åt vår hemlis. Så härligt att han bara var ett vanligt barn, i detta fall!

torsdag 7 juli 2011

En envis sötplutt

Vi har sedan länge sagt till lillebror att han är en riktig sötplutt. Han är verkligt söt. Som en liten ängel, med halvlångt ljusblont hår. Men där slutar likheterna med en ängel... Som maken skämtsamt sa en gång: "Du vet, om djävulen skulle födas som människa, skulle han födas som en blond liten änglalik pojke..."  Skämt åsido, han är busig, rejält busig och det vet han naturligtvis om och är totalt nöjd med.  

Och han är bestämd. Har han bestämt sig för något, så är det bara så! Inga argument biter. "Näe, pappa fyller 18 år. DU fyllde 36 år!" sa han bestämt i förra veckan när maken fyllde 36. Och: "Näe, du GILLAR INTE jordgubbar. Du gillar kaffe!", sa han när jag förklarade för honom att jag gillar både och.

Så totala summan av detta, är att han fått för sig att han heter Bus-"V" (=hans namn, som börjar på V) Sötplutt! Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt hans riktiga namn. "Näe, jag heter Bus-V Sötplutt!" säger han argt och blänger på oss. Och vi håller med honom, efteråt, för egentligen är det rätt sött. Jag ser fram emot att få kalla honom det, när han blivit en trotsig tonåring....

Mera varmbad och dålig basketbolls-marginal

Det var så lyckat igår med varmbadet i barnpoolen, att vi körde favorit i repris idag. Alla hoppade i direkt, även jag. Det börjar bli ont om rena bh:ar, så jag hoppade i topp-less. Vi har nästan ingen insyn i trädgården, så jag tänkte att va fasen vill grannarna stå i sitt lilla fönster och glo, så låt dem! Direkt när jag hoppat i knep lillasyster sig fast i mina bröstvårtor, med sina små händer. Hm, jag blev lite ställd måste jag säga.... Vad handlade nu det om? Bra handtag om man inte vill drunkna? Och lillebror började skrika: "Mamma gå ur! Jag får inte plaaaats!" M a o inte en lika angenäm upplevelse idag för mig... Men barnen var glada.

Eftersom det är lite intensivt nu på semestern och vi inte ska åka någonstans, har vi köpt lite nya saker till barnen som de kan roa sig med. Idag hämtade vi upp tre nya likadana blåa basketbollar. Först tänkte jag bara beställa en, eftersom det mest är M som vill ha och de egentligen är för stora för småsyskonen, men sen såg jag framför mig hur de skulle bråka om den där enda basketbollen. Även om lillasyster inte klarar bära den, än mindre studsa den, skulle hon säkert åtminstone vilja ligga på sin egen boll, bara för att ha en egen. Sån är hon... Så jag beställde tre. Vad hände då, när maken skulle pumpa dem med kompressorn? Jo, ventilen på en av dem lossnade och åkte in i bollen. Doh! Jag skulle köpt fyra, en i reserv... Eller varför inte fem? Så det blev nästan precis som jag hade föreställt mig. Killarna studsade glatt med bollarna, medan lillasyster skrek avundsjukt. Men maken löste det genom att ta med henne ute på framsidan. Distraktion, är en småbarnsförälders bäste vän!

Efter maten ville lillasyster prompt bada igen. "Låt henne!" sa jag, utan att tänka på att det just var efter maten. Maken och jag tittade på henne och kommenterade hur söt och glad hon var där i poolen. "Ingen badkruka direkt" konstaterade vi och fortsatte plocka in disk, så det inte skulle bli flugfest i uterummet, samtidigt som vi höll koll så hon inte skulle dyka under vattnet. Vi borde nog hållt koll på mer än så, för när lillebror skulle göra henne sällskap flöt det en massa "nya" saker i vattnet... Jag högg en freesbee och en spade och började plocka upp bitarna, eftersom jag vet av erfarenhet att tiden inte är en vän, när det ser ut som det såg ut. Man måste få upp bitarna snabbt, innan de hinner smula sig.

"Här har du en sån där bajsfiskargrej." sa maken och räckte mig silen jag hade haft till att ta ur småflugor tidigare. Jag fick upp det mesta och gick in med det i huset och började hälla ner det i toaletten. Då hör jag maken frustrerat utifrån. "Nej, kasta INTE i basketbollarna i poolen!" och en massa fniss. När jag kom ut ur badrummet var alla barnen och basketbollarna i vardagsrummet och maken frågade desperat om jag hade sett nyckeln till terrassdörren.

Såna där silar är bra till mycket, förresten. För närvarande funkar den som bajsvattensuttömningsfilter. Jag tänker att det gärna får regna en del i natt... Någon som vill komma hit och bada i vår pool? (Men har vanan inne att skrubba rent den....) Förresten, så kom sanden de åt igår ut, men jag tänker inte beskriva det utan bara konstatera att det nog inte är så nyttigt att äta mycket sand. Den innehöll förmodligen bakterier.

Efteråt sa jag till maken: "Såg du att jag har startat en ny blogg? Jag vet vad jag ska skriva om ikväll." "Heter den bajsbloggen?" frågade han. Hm, det borde den kanske göra. Eller kiss-och-bajsbloggen. Men jag hade nog faktiskt inte tänkt mig att det skulle bli så här mycket sånt. Det är nog bara för att det är sommar och barnen är nakna. Åtminstone kan jag försöka skylla på det, tänker säkert någon av er... Hm, jag får nog lova er att höja ribban lite i nästa inlägg...

onsdag 6 juli 2011

Hur man vet att det är dags för middag

Idag satt jag med lillebror och lillasyster i sandlådan, medan maken lagade middag. Man måste vara med på en armslängds avstånd, eftersom de bankar på varandra med spadar och annat, konstant rycker saker ur händerna på varandra, puttas och bits. Men förutom lite bråk om sandleksakerna var det rätt lugnt denna gång. Lillebror bakade en sandkaka och lillasyster tittade intresserat på. Efter 15 olika moment sa han. "Nu är den färdig. Den blev go. Den smakar godis." och så tog han en nypa av sandkakan och stoppade in i munnen. Lillasyster gjorde raskt likadant och jag lät dem hållas. De säger att barn som inte får äta sand som små, gör det när de är större (inte så charmigt), så jag tänkte att de kunde få smaka. Jag trodde att de nog skulle spotta ut den, ungefär samtidigt som de upptäckte hur det krasade mellan tänderna. Men icke! Nej, de tog en nypa till, och en till och fnissade förtjust när jag sa till dem att sluta. De riktigt gaddade ihop sig. Jag tog bort sandkakan, men då åt de av den andra sanden (såklart!). Lillasyster satt på huk och åt och då kom det: Skval, skval, från henne genom trosorna (ja hon har sådana också, inte bara ärvda kalsonger och hon kissar faktiskt väldigt ofta i pottan också). "Hon kissade." kommenterade lillebror neutralt och fortsatte att äta av sanden i sandlådan, precis bredvid kisset. Jag lyfte iväg henne och satte ner henne på gräsmattan.  Därefter lyfte jag upp honom för att bära iväg honom, men då passade hon på att springa tillbaka, sätta sig där hon kissat för att fortsätta äta. Puh! Då släpade jag iväg dem båda två samtidigt, en i varje arm, 13 respektive 18 kilo och slängde dem i den fortfarande rätt varma poolen. En ryggdödare om ni inte fattar det själva... Lillebror var nöjd i poolen, glömde raskt sanden och badade glatt. Lillasyster var missnöjd, men henne kunde jag lätt hålla fast. ;)

Sen kom maken med räddningen, ryggbiffen. Jag har aldrig sett mina barn äta kött med ett sådant tempo. Så ett säkert tecken är (i alla fall i den här familjen): När barnen inte vill sluta äta sand i sandlådan - ge dem mat!

Ett varmt bad och nakenhopp

Hela förmiddagen var en kamp. Idag hade vi inte någon avlösare för M hos oss, och inte heller hade vi någon ledig släkting som ville hjälpa oss (det brukar vi sällan ha), så vi var helt ensamma med barnen. Vid lunch var både maken och jag helt slut, eftersom det ena buset avlöst det andra under förmiddagen...

Så vid lunch kände vi oss rätt desperata efter lite lugn och ro. "Fyll poolen med riktigt varmt vatten!" bad jag maken. Han brukar slanga varmvatten inifrån huset. Den här gången blev vattnet extra varmt, säkert ca 30-35 grader, och extra djupt. Jag lyckades locka ner alla barnen samtidigt (medan maken fixade i köket), trots att pojkarna är badkrukor. Det var nästan helt magiskt. Alla tre blev lugna och mjuka i kroppen på en gång. Jag satt och vaktade på en stol ett tag, men sen hoppade jag i jag också. Det var helt ljuvligt och vi bara mös en stund, alla fyra. Plötsligt vände sig M mot mig och sa: "Om du tar av dig BH:n....". Så pausade och flinade han, åt sin egen lustighet. Jag väntade på fortsättningen. "Då rinner det ut mjölk i hela poolen.", fortsatte han samtidigt som han fnissade. "Det är därför du har BH på dig." Hm, det var 1 år sen jag slutade amma och han minns fortfarande...

Vi mös lite till, sen bestämde lillebror att han hade badat färdigt och sprang upp och pillade med något. Jag, M och lillasyster fortsatte att njuta av det varma vattnet. Då helt plötligt kom lillasysters nedkissade (ärvda) kalsonger flygande in i poolen. Nu var det lillebror tur att fnissa nöjt. Å han hoppade jämfota av förtjusning. Jag kastade snabbt ur dem och sen kom de flygande en gång till (vad trodde jag egentligen skulle hända?!).  Sen lyfte jag i honom och la jag undan kalsongerna.

När M hade badat färdigt sprang han naken upp i studsmattan och började hoppa. Lillebror kom raskt efter, naken han också. De brukar få vara där tillsammans om M är duktig och hoppar försiktigt. Lillebror fnissade lite eftersom M sällan vill vara naken. Han är lite blyg. Han vill inte visa sig med bar överkropp för någon (men har samtidigt inga problem att springa runt i kalsonger här hemma, oavsett vem som är här). "Hämta kalsonger!" beordrade M mig så fort lillebror kommit in i studsmattan. Och jag lydde, eftersom jag inte tycker om när de går i och ur studsmattan i onödan (fallrisk). M tog på sig dem, men då blev lillebror sur och försökte slita av M dem igen med orden: "Nej, du behöver va nakenfis!". Visst är det ett underbart uttryck!? "BEHÖVER vara nakenfis", ja det behöver vi kanske allihopa ibland. Vi vet kanske bara inte om det? Det är kanske alldeles underbart att hoppa studsmatta naken, i alla fall när man är barn. Har vi vuxna glömt det? (Fast lillebror tänkte förmodligen lite egoistiskt. Han ville nog inte vara naken ensam och tog då till det kraftfulla ordet "behöver".)

Toalettbestyr på badstranden

Igår slängde vi in barnen i bilen och stack iväg och badade vid en mysig liten strand vi hittat. Det går förhållandevis bra faktiskt. Det beror nog på att det inte är så mycket dumt de kan hitta på där, bara: drunkna, rymma, kasta sten på andra människor, kasta iväg andras badleksaker, trampa på andras filtar med smutsiga fötter, göra sina behov i vattnet. Inte så mycket att hålla reda på egentligen. Problemet är att hinna packa med sig allt. När maken startade bilen, kom jag på: "Oj, jag glömde pottan." "Ä, skit samma!" svarade han och jag orkade inte argumentera eftersom vi bara skulle vara borta en liten stund. På väg till badet satt jag och funderade på hur 17 andra familjer med små barn gör egentligen. Har de också med pottan vart än de åker? Jag menar; mat-kiss-bajs-och-sov-klockan ringer ju hela tiden. Speciellt om man har några stycken ungar. Maken körde och jag funderade på om det vore värt mödan att lära barnen att göra nr 2 utan potta, typ i skogen. Måste de då göra det med jämna mellanrum, för att inte glömma hur man gör? Jisses, vilka funderingar jag har ibland...

Att det går enkelt numera att få med sig barnen, tror jag beror på att vi lärt oss vilka strider vi ska släppa och vilka strider vi ska ta. Och att muta barnen. Barnen hade fått med sig var sin otvättbar gosedjurskatt, trots att vi visste att minst en av dem skulle bli badad (det blev en). Och lillasyster hade precis fått nya ceriserosa kläder på sig, och nya ceriserosa badskor som hon älskar att titta på. Dem hade vi tagit fram lägligt tills att vi skulle åka, för att få henne på gott humör. Hon gråtar annars oftast i bilen. Jag kan tillägga att jag verkligen inte är någon "rosa" morsa. Åh nej, tvärt om. Jag tycker att det där med pojk-och flickfärger är otroligt fånigt. Låter lillasyster ärva killarnas kläder. Där finns det förstås flickkläder, eftersom jag köpt det till pojkarna... Så jag undrar varifrån detta klädintresse kommer. Dagis, skyller jag på och vägrar gå med på att det beror på genetik, att jag själv hade en spetskjolsperiod som liten... Jag ser framför mig hur flickkompisarna på dagis har små söta klänningar, som de visar upp och får beröm för. Lillasyster råkar den dagen ha en marinblå tröja på sig, med matchande marinblå byxor, hm... Jaja, det funkar att muta henne med flickkläder i alla fall...

Väl framme slet jag fram pojkarnas badbyxor. Å lillasyster fick på sig ett par hon ärvt av brorsorna. Hon är nästan torr. Av någon anledning hade jag fått med två par till maken. Det par som blev över, tyckte lillasyster att jag skulle ta på mig. Min bikini räknades inte. Fullt logiskt när man är drygt 2 år och precis fått på sig ett par badbyxor. ALLA, ska ha badbyxor. Mamma också...

I alla fall, hennes badbyxor blev inte långlivade. Hon satt på huk i vattnet och lekte, när jag såg på minen vad hon gjorde. "Bajsar du?" frågade jag. Jag fick en nickning till svar. Alltså, ibland hoppas man ju bara på att barnen ljuger... Men det gjorde hon inte. Och det var av det allra kladdigaste slaget. Ni vet en sån där "majsbajs", en mjuk sörja med hela osmälta majsbitar i. Örk! Jag bar henne till våra grejer. Försökte få av badbyxorna utan att kladda ner de där rosa badskorna. Lyckades med det, men misslyckades med allt annat... Det var bajs överallt. På marken, på hennes ben, på mig... Tur att jag hade med mig en pappersrulle, längst ner i underredet i barnvagnen. Jag sträckte mig efter den, men kom på att maken hade rullat ihop sina byxor och lagt dem i underredet ovanpå toalettrullen. Jag tittade på mina fingrar, såg att tummen och pekfingret på vänster hand var rena, slet ut hans byxor på picknickfilten och fick ut rullen. Började torka, medan hon gjorde sitt bästa försök att komma ner till vattnet igen. När hon var i princip helt ren och allt utom blöjan, låg i en plastpåse kunde jag inte hålla henne längre, så jag följde efter henne, som nu var naken (tur det inte kom nåt mer!), ner mot vattnet.

När jag stod där med fötterna i vattnet och funderade på när jag skulle få en chans att städa klart, samt vilken tur det var att hon inte varit naken, dvs att byxorna förhindrade att allt kom i vattnet, kom maken med lillebror och gick bort till filten för att äta lite banan. Jag berättade vad som hänt. Maken skakade på huvudet och frågade om filten och hans byxor var rena. "Ja!" svarade jag hyfsat övertygad om att det var sant... Han letade runt lite på marken runt omkring och sen undrade han om jag slängt iväg hans snusdosa. "Bara, så den inte ligger kvar här..." påpekade han. "Hm, det skulle man kunna tro, men det har jag inte." svarade jag. Han har slutat snusa och börjat igen fler gånger än jag kan hålla räkningen på, och nu i dagarna börjat igen...

Jag satt och funderade vad jag skulle göra med hennes badbyxor på vägen hem. De är visserligen ärvda men fortfarande jättefina. Marknadsvärde ca 20-30 kronor, men besvärligt att köpa nya. Å badbyxor med innerbyxor i finmaskigt nät till någon som inte är helt färdigpottränad... Hm, det kommer garanterat hända igen. De ligger tillsammans med papper och "alltihopa" i dubbla plastpåsar i soptunnan. Jag tror jag har råd med att kasta dem... Jag tror hon har ett par till någonstans.

Och den där pottan, hade inte hjälpt mig ett dugg idag. Men nästa gång, kommer den garanterat med. Liksom en större rulle dasspapper och fler plastpåsar. Jag struntar faktiskt i hur alla andra familjer gör.

Varför en ny blogg?

Nu har jag alltså startat ytterligare en blogg. Varför? Jo, för att jag länge tyckt att min vanliga blogg: http://aspergermamma.blogspot.com/ varit rätt så tung och seriös. Inget fel med det, men jag kände att det behövdes en motpol - denna blogg. Jag har också haft en massa "material" i huvudet av mindre seriös karaktär, som jag inte velat "svärta ner" min blogg med, eftersom jag vill behålla fokus på autism och ADHD. Men här kommer det, bara för att det är kul.